I går var jag på Södra teatern för att se Ken Ring vars nya skiva Akustiken nu finns att finna på Spotify. Visste redan innan att jag skulle gråta men var ändå inte beredd. Ljudet – akustiken – var helt fantastisk inne på teatern och Tommy Tees feta beats nådde ända upp till andra balkongen där jag satt. Har vi någon från Västerort i huset? Hell yeah! Tror att jag grät fyra gånger totalt? Jag fyllde i alla orden i Själen av en vän och den fick mig att skaka medan tårarna bara rann.
Efter konserten kom jag inte därifrån, satt nog kvar en halvtimme helt tagen. Såg att min DJ skulle spela skivor på Vassa och tvingade mig iväg till 2:ans buss. Jag tycker så mycket om att prata med honom men det var som att konserten inte kunde lämna mig. Så starkt att så många i Kens familj var där. Och att han också torkade sina tårar. June, är du här? Här! Vet inte om jag hade överlevt Be en bön.
Min DJ frågade vem jag var med på konserten. Mig själv. Han frågade vem jag besökt Ängavallen med. Mig själv. Vem jag ska till New York med. Mig själv. Givetvis gör jag saker med polare också (och Sara kommer vara i NY när jag är där) men jag trivs så oerhört bra ensam. Kan inte förklara det på annat sätt än att jag har ett behov av det just nu.
Hur är det med killarna då? frågade han. Det finns inga killar, sa jag. Eller. Det finns en som jag skulle kunna bli kär i och det är fint att känna så (hopp?) men det är inte läge. Vill inte. Har efter en diskussion om våldtäktsmän börjat ifrågasätta om killar verkligen kan vara feminister och tror ärligt talat inte det. Sjukt avtändande.
Jag nämnde att Ken varit ihop med sin fru i 20 år. Du tror inte att han har varit trogen hela tiden? frågade han skeptiskt. Nej, det är klart att jag inte tror det, sa jag. Men jag är intresserad av att de bygger en relation under så lång tid och att han hyllar den, trots att den säkert bitvis varit helt galen. Vi pratade, som vanligt, om att förhållanden inte är gjorda för att hålla. Och bestämde oss för att ta en fika snart för att prata mer, han var ju trots allt på jobbet.
Ska du åka hem och lyssna på Ken och gråta nu? frågade han vilket gjorde mig lack för det var precis det jag hade tänkt. Jag ändrade mig och lämnade Vassa med den här i lurarna istället. Så jävla gata på Birger Jarlsgatan.