Jag är enormt tacksam för mina killkompisar det här året. Av alla tänkbara anledningar förstås men framförallt för att balansera medias bild av män och det jag själv läst och förfasats över. Det har varit oerhört lätt att hata män det här året och låt mig påminna om att det är ett direkt resultat av mäns hat mot kvinnor.
Nej, jag tror såklart inte att alla män är maktmissbrukande pedofiler, kvinnohatande kommentarfältsmongon, psyksjuka massmördare, imbecilla rasister, traditionsbundna köttätare eller kränkta svin, men jag blir galen av allt elände som ett enda kön lyckas ställa till med. Hur länge ska mannens hat få spegla samhället och de organisationer som byggs upp för att ta hand om de kvinnor, barn och män som drabbas av det?
När en kvinna våldtas till döds i Indien finns det fortfarande män i Sverige som vägrar kalla sig för feminist för att de stör sig på ordvalet. Visst, kvinnor också men då kan jag påminna om att jämställdhetskampen, alltså inte kvinnokampen eller kvinnors rättigheter utan våra gemensamma rättigheter, att vi är lika värda, främst drivs av kvinnor och alltid har gjort det. Och att vi måste börja där. Vad gör du för att få kalla dig feminist utöver att på svenskens vis bara känna att du är det för att du bor i ett land med många föräldralediga pappor? Vad kan du göra?
Jag är oerhört nyfiken på vad det är för krav samhället ställer på män som gör att de fortsätter förtrycka kvinnor på alla tänkbara respektlösa vis? I media, i hemmet, på arbetsplatsen. Det måste ligga något i det. Vad kan vi göra tillsammans för att försöka förstå? Behövs det fler kvinnliga förebilder även för dem? Genusvetenskap i skolan? Om ett kommentarsfältsmongo hade fått den frågan hade lösningen säkert haft något med mer kuk att göra. Vi kanske ska börja med att komma överens om att stänga igen gylfen när vi diskuterar.