Jag älskar den här boken. Känslan den ger, stämningen den målar upp, längtan en känner, den förbjudna besattheten, det fina systerskapet. Läs några av de citat jag hundmärkt under de två dagar jag slukade boken och hör av dig om du vill låna den.

”Hennes läppar är köttiga med en tjock kontur ifylld med pudrigt stift. När hon talar drar hon den hennaskimrande hårgardinen från ansiktet med en fräknig hand som börjar bli rynkig och en min som jag vet är avsedd att tala om att hon är en kvinna som levt ett långt liv.”

”Det såg ut ungefär som man hade kunnat tänka sig att det skulle se ut därinne. Köttigt och blankt som ett svalg, fast trängre. Jag stack in fingret och kände hur de glatta vecken lade sig runt det, jag tittade på färgen och de glansiga flikarna av slemhinnor och hud och för ett kort ögonblick önskade jag att alltsammans inte vore gömd inuti kroppen; att det hade gått att hålla fram och visa.”

”Vara hemma? Men varför gör ni som dom säger? Ni borde ju tåga i ett eget fackeltåg och visa att ni är så många fler än dom”, säger hon. ”Skolan borde insistera på att ni går ut och demonstrerar istället för att tysta er. Dom ska vara överlyckliga om dom har elever som vill stiga fram och säga nej åt dom här stackars idioterna.”
Hon går ut ur mitt rum men sticker in huvudet igen och säger med hög röst att vår tystnad inte är något annat än ett legitimerande av rasismen och nynazismen. Vi borde inte vara tysta, vi borde visa oss.

”Hans händer förvånade mig.”

”På den tiden, i Grupp 8 och i andra aktionsgrupper, gjorde de saker. De drog stencileringsapparater och organiserade demonstrationer för fri abort och dagis åt alla. De höll samtalsgrupper med potatissoppa i sina kök och delade varandras livsöden, precis som kvinnorna som möttes på universitetet i Kvinnorummet. De arrangerade festivaler för tjejband och tjejpoesi. Slängde surströmming på torskarna och kämpade tillsammans mot patriarkatet. De förändrade sina liv så att de hade ett tydligt mål och en mening.
Med oss är allt annorlunda. Vi har samma åsikter som de, men vi har inget att göra.”

”När jag frågade min mor varför hon inte tog hand om mig mer när jag var liten sa hon att hon beklagade om jag var missnöjd men att det ingår i vuxenblivandet att ifrågasätta sin barndom. Och barndomen gör man sig som sagt inte fri från så lätt. Och så påminde hon mig om att jag aldrig skulle ställa en sådan fråga till min far. Varför han inte tog hand om mig.
Och det är ju sant.
Jag skämdes över att jag aldrig ens tänkt på det så.”

”Egentligen är det inget speciellt alls med de där händerna. Jag skulle aldrig kunna beskriva dem om någon bad mig. Jag vet ingenting om hur de känns egentligen, jag vet bara hur jag känner mig under dem.”

”Efteråt ligger vi vakna i min mors soffor med alla fönstren öppna på vid gavel och lyssnar på Nina Simones version av Just like Tom Thumb’s Blues och Billie Holiday som sjunger att kärleken är som en kran som slås på och av, och ibland när man tror att den är på, baby, så är den avstängd.”

”Han är smartare och snällare och mer allmänbildad – och mycket mer intresserad av mig. Han har alla fördelar och ändå saknas något. Och hur jag än funderar på det förblir det omöjligt att förklara i annat än sådan där pinsam Harlequin-terminologi: Det pirrar till lite trevligt när jag ser honom, men det rubbar inte marken jag går på. Det är inte som om jorden höll på att gå under.”

”Jag ligger på sidan i samma ställning som när jag slog upp ögonen, kvar i den beröring som jag tänker att vi inte själva råder över, som kan uppstå när två människor ligger med varandra och sedan sover tillsammans en hel natt. En bråkdel av en natt, en morgon och en halv dag. Mitt ben är inkilat mellan hans båda så som det bara är när han sover. Han ligger vänd mot väggen och hans hud ger ifrån sig den vanliga doften av alkohol som förbränns.”

”En tredje statist står en morgon mitt i det enda rummet som är min lägenhet och tar på sig sina byxor medan han förklarar för mig att han inte är ute efter något särskilt allvarligt just nu för det har han inte plats för i sitt liv.
Jag måste avbryta honom.
”Du”, säger jag. ”Det här är min slampsommar.”