Spelningen på Exel arena i all ära, det var allt som hände runt omkring den som betyder allra mest. Hardcorespelning på Scharinska med mängder av fina personer i publiken – och Fukushima var grymma! Bastubad med Marie, Malin och Dina högst upp på Scandic med fönsterväggar ut mot Teg och den godaste julmusten i handen. Lunch på favorithaket Schmäck med bröderna Lyxzén och D.S.-13. Nostalgipromenaden genom centrala Umeå. Gästvänligheten hemma hos Christoffer, Therese och katterna – de lät dörren stå olåst så att jag kunde komma hem när jag ville. Middan på Abhinanda-Mattias kontor och alla minnen som väcktes till liv där och då. Christoffer som drog med mig för att hälsa på Dennis och Richard. Kramen som Marie och jag delade innan spelningen. Och helt överlägset: efterfesten.
Xade händer. Julmust i baren. Trevligt folk precis överallt. Bra förband. Och sen. Abhinanda, Final exit och Refused på varandra. Helt enastående! Precis den avslutningen jag önskade mig men inte ens vågade drömma om. Mårten spelade in allt som tur är så det går att återuppleva det om och om igen. För det här är inte slutet, det är ingen begravning, snarare en hyllning till de vi var då. Jag sa det till Magnus, att vi inte trodde på att de skulle sluta helt. Han svarade att de kanske skulle spela ihop igen om 10 år men då kontrade jag med att Dennis kommer vara 50 bast. Sant. Men om vi ska spela ihop igen måste vi skriva nytt material, sa han och menade på att det senaste året inte varit en särskilt kreativ process. Är det sant, frågade jag lätt överförtjust. Om, sa han, om. Så vi får se. Nytt material är mer än välkommet. Och han och Kristoffer och David håller redan på att koka ihop något, jag är väldigt nyfiken på hur det låter. Nåväl! Tusen tack alla inblandade för en helt enastående helg!
Bästa ryktet jag hört under turnén: att Kristoffer blev erbjuden att spela i Limp Bizkit i slutet av 90-talet! Sug på den!
