Dennis berättade i går, på KBs scen i Malmö, att Refused i slutet av 90-talet hade runt 300 spelningar om året. För den här scenen är 8 konserter på ett år med samma band inget märkvärdigt, snarare tvärtom och för mig är det självklart att söka mig genom landet för att höra mitt favoritband om och om igen.
Det är svårt att förklara för någon som står rakt upp och ner med armarna i kors när de går på konsert. Som har en öl i handen och diggar lite stilla i takt till musiken och tycker att det är najs. Så gör jag visserligen också men det har ingenting med en hc-spelning att göra.
När jag gick i gymnasiet var det ingen som var som jag. Alla mina vänner drack alkohol. Alla mina vänner åt kött. Refused råkade vara på helt rätt plats när jag höll på att skapa den övertygelse och identitet som är en så stor del av vem jag är nu som vuxen.
När jag står längst fram och ser mina idoler i dag, liksom då, känner jag en sådan enorm lycka – energi – samhörighet som jag aldrig någonsin känner annars och som är ovärderlig för mig.
Det är den känslan jag vill åt.
När den första responsen jag får från alla som får höra om min och Maries roadtrip är att vi skulle vara groupies tänker jag att de aldrig någonsin har upplevt det jag har upplevt. Att de inte har en aning om vad jag känner. Och kanske framförallt, att de nöjer sig med att stå med armarna i kors när de går på konsert.