Årets första dopp ägde rum vid min hemliga klippa. Jag tog små myrsteg längs den hala klippkanten tills jag stod någorlunda stadigt och sen några till innan jag lät sjögräset som rörts upp till ytan sakta lägga sig till rätta igen. Några nyfikna abborrar nafsade på mina fötter medan låren vande sig vid kylan och jag stod länge och såg på när de simmade runt runt runt mina ben. Sen kändes det att det var dags, så då tog jag ett simtag och sen ett till, och det var helt fantastiskt.
Årets andra dopp i år var tillsammans med en ung man som jag inte kände. Kläderna krånglade i en evighet medan jag balanserade på en klipphäll och han intill men till slut var baddräkten på plats. Vi tog oss ner till bryggan, vidare ner för stegen, ner i vattnet där jag besviket konstaterade att det var på tok för kallt. Väl tillbaka på klipphällen la vi oss för att torka i solen, som såklart snabbt försvann bakom ett moln, medan jag kände hur hans hand närmade sig min.
Årets tredje och sista dopp i år sammanföll med att jag tappat rösten. Jag fegade länge så först när alla andra redan var i tog jag mod till mig och klättrade baklänges nerför stegen, ojade över det kalla vattnet och kastade mig sen baklänges i och sparkade med benen så att vattnet stänkte, precis som min mamma har gjort i alla år. Lätet jag gav ifrån mig uppfattas i vanliga fall enbart av ett fåtal hundraser.
Och det var den sommaren.