Jag tror att det här är den bästa festival jag någonsin varit på och det är inte få. Fantastisk musik, härliga människor, underbart väder, vegetarisk mat överallt och möjlighet att ladda mobilen. Jag kan inte be om så mycket mer!
Första dan hängde jag med Marie, andra med Maria och Johan och tredje med Christine. Bilderna kommer i ordning så vi tar det från början. Vånna Inget spelade i Djurens Rätts tält när jag bytt biljetten mot ett armband och deras låt Allvar som de avslutade med går på repeat här hemma. Vill gärna se dem igen snart!
Deportees gick nästan först på scen och bjöd på änglalikt vacker musik, jag blev helt tagen. Jan Gradvall skriver att Way Out West handlar om morgondagens stora namn, det håller jag inte alls med om (och det är svårt att göra när man ögnar igenom spelschemat). Däremot tycker jag att det handlar om artister med unika röster. Röster som gör saker med en.
Som Florence i Florence + the Machine och hennes körsångerska. Helt otroligt. Man vill bara ha mer. Som synes hade jag en ganska avslappnad inställning till underverket men det var ju för att jag väntade på några som gav röst åt delar av min generation som växte upp i slutet av 90-talet.
Marie och jag hade inga som helst problem att ta oss förbi de gängliga tonåringar som stod längst fram vid staketet när konserten väl började och röjde så gott det gick med 20 000 personer i ryggen. Arenarocken passar Refused, vad Summerholidays vs punkroutine än säger. Lyckades fånga Dennis när han rapar vatten, rätt roligt!
Skrek DU ÄR FÖR GAMMAL! flera gånger till honom när han höll på att klättra upp och hoppa runt men det stämmer inte riktigt. Man blir aldrig för gammal för hardcore och det var jag och Marie väldigt glada för.
Efter konserten var vi på jakt efter förfriskningar och det riktigt spratt i benen på mig när The Black Keys började spela efter att ha stått klämd mot staketet hela konserten. Vi dansade lite men jag märkte på Marie att hon började bli stressad. Det gick nämligen ett rykte…
… som innebar att vi snabbt var tvungna att lämna festivalområdet för att ta oss till Jazzhuset där 7 Seconds skulle spela senare på natten. Vi kom dit, beställde en läsk i baren och slog ner våra trötta kroppar i varsin stol. Men Marie var inte riktigt nöjd utan ville går runt och se om hon kände igen några. När hon kom tillbaka steg jag motvilligt upp ur stolen och tillsammans smög vi in i konsertlokalen som snabbt fylldes med folk. Men! Där är ju David?
Jajamensan! Zero Boys my ass! Ni är inga nollor Refused, ni är mina eviga idoler. Den hemliga spelningen på Jazzhuset var allt jag någonsin hade kunnat drömma om. Som på Kafé 44 när det begav sig. Circle Pit!
När vi började ropa att de skulle spela Pump the Brakes lugnade Dennis publiken på drygt 100 pers med att de kommer tillbaka till Göteborg i december och köra den. Det var ett löfte! Och en föraning om att fler datum i Sverige kommer släppas snart. Marie tror att de har väntat till efter WOW, vi får se när de dyker upp.
Jag kommer givetvis vara där, hur skulle jag kunna missa det här?
Marie och jag var ännu lyckligare än efter första konserten. Refused var ju anledningen till att jag köpte biljett över huvudtaget, allt annat är bara bonus. Tack för årets spelning!
GT ringde mig vid 2 på natten och ville ha en kommentar om spelningen. De hade läst på Twitter att jag varit där och jag sa att det fanns en bild också.
Älskar att citatet lyder ”med i princip bara gamla låtar” som att The Shape of Punk to Come på något sätt är ny. Nåväl! En helt perfekt första dag.
Andra dagen började med regn. Regn, regn, regn. Dessutom hoppade jag på en spårvagn helt åt helvete fel. Jag åkte hem igen till Maria och Johans lägenhet och kröp ner under täcket på soffan för att börja om på nytt. Det funkade faktiskt! Regnet slutade, molnen hotade men solen vågade sig fram. Vi åt sån lyxig lunch, när man bara kan välja och vraka vad man vill ha. Jag tog den marinerade tofun, Maria och Johan delade på en tzay.
First Aid Kit var först ut och vi stod under ett träd ifall himlen skulle öppna sig. Maria muttrade om att det var så svårt att hitta sina vänner och smsade att vi stod under ett träd. ”Det finns väl inte så många träd”, sa hon och tittade sig omkring. ”Nej, vi är ju bara i en skog”, svarade jag. Boom! First Aid Kit tackade WOW för det fina mottagandet för fyra år sen som betydde särskilt mycket eftersom de efter festivalen gav sig ut i just en skog och spelade in en cover av Fleet Foxes. De brukar inte spela den men gjorde ett undantag för oss.
Ane Brun kom ut i lång vit skjorta, sandfärgad kaftan och ett gäng österländska rörelser som passade henne perfekt. Jag vågade inte hoppas men efter en kort paus kom hon ut på scen och sjöng Du gråter så store tåra så att kameran skakade av gråt när jag filmade. Underbar röst, helt underbar.
Feist var så otroligt Carrie-snygg i sin klänning och halsband, jag önskar att jag hade haft någon som hon som idol när jag var ung. Riktigt rolig också, glömde bort texterna ibland men sjöng ändå. Också en sådan ofantligt vacker stämma. Eftersom publiken är delad i två framme vid scen ville hon ge oss namn och frågade efter förslag. Blue team? Betyder det något särskilt i Sverige politiskt? frågade hon. Ja, svarade alla och skakade på huvudet. Okay, orange team!
Bon Iver [bonn ive] var om möjligt ännu mer magisk live än på skiva. Hur är det ens fysiskt möjligt? Han radade upp hitsen som ingen annan och jag var helt hänförd. Har du inte fallit handlöst för hans låtar än kan jag rekommendera de här godbitarna jag satte ihop till Bia en gång i tiden. Tänker att det är så smidigt med en låtlista på 5-6 låtar när man vill presentera en artist eller grupp för någon.
Dag tre vaknade jag av solen. Göteborg flirtade rejält så jag klädde villigt av mig.
Jag var bjuden på fika hemma hos Joacim och hans familj som hade bakat veganska blåbärsmuffins och rabarberbullar för att jag skulle komma. Vet inte många som har såna vänner. Riktigt mysigt var det och jag kastade ett långt ögonkast på hans två ögonstenar som låg och sussade i vagnen innan jag begav mig in till stan igen.
Prick, okej jag var lite sen, två mötte jag upp Kixet och vi gick genast för att äta lunch. Jag hade hört mycket gott om smålandsrullen men var inte nämnvärt imponerad i kön, den såg ju så tråkig ut. Det var den inte. Kikärtsröran gjorde hela rullen och vi var så nöjda så. Efter maten låg vi och skvallrade på varsin bänk och solade oss röda.
När Ben Howard tog ton föll jag som en fura. Vi rusade närmare scenen och jag kan ha sagt ”Är han barfota också? Ta mig nu!” men jag tänker aldrig erkänna det. Vi la oss i gräset på en regnponcho och bara njöt.
Sen hörde jag introt till The Wolves och studsade upp för att dansa och Kixet hakade på. Av en slump råkade Angelica som jag gör P3 Browser med få syn på oss när vi stod och dansade och skickade en hälsning. Jag är helt övertygad om att alla tjejer och killar i publiken blev förälskade där i solskenet.
När Kixet gick till VIP-tälten letade jag upp Copygram-gänget som jag av en slump träffat på redan på torsdan. Expressen hade nämligen ringt och bett om en Instagram-guide (som jag tänkte posta här med) och då hade jag namndroppat Copygram. När de sen såg artikeln på mittuppslaget fick jag ett mention från Magnus på Instagram om att ringa och på så sätt träffades vi i öltältet. Annat var det på min tid när man skulle bestämma träff!
Resten av kvällen var väl sådär, Frank Ocean ställde in, Looptroop var inte riktigt samma sak, och timmarna liksom släpade sig fram. När Kraftwerk skulle börja gav jag bort mina 3D-glasögon till en kille och begav mig mot Trädgårn. Eftersom jag inte har koll på geografin promenerade jag efter att ha handlat lite godis på Hemmakväll och det var nog en rejäl bit. När jag kom fram var det 1000 pers i kön men som tur var hade jag bett Jens aka Duvchi om listplats och kom in först av alla. Såg två låtar med Ingrid men imponerades inte alls.
Istället väntade jag på att Duvchi skulle gå på och fick av en slump äran att hjälpa en kille jag följer på Instagram in genom att göra honom till min plusett, Kixet kom in med sina kändispolare i Peter, Bjorn and John. Efter tre festivaldagar, nästan halv tre på natten var jag rätt trött och dessutom stod en dörr öppen precis vid scen så att jag stod och frös av solfrossa men Duvchi sjöng om kärlek så att det kändes. När Whole Life Tour väl släpps kommer min lycka vara gjord.
Låter inte det här som världens bästa festival?