Horknekt kallar Maria honom. I går kväll gungade vi, precis som på fritids för en evighet sen, och sjöng Kärleken är evig för fulla muggar. Den låten brukade skrämma iväg killarna fortare än kvickt, som en tjejbacill på crack.
Kärleken är evig när vi ääär tillsammans. Ingenting är större än det häää-äääär. Maria klagade över att gungan blivit för liten.
Lena Philipsson gav småländskan och hemmasydda kläder ett ansikte i mitt flickrum och jag beundrade henne något enormt. Men som vuxen vet jag att hon har fel. Kärleken är inte evig, även om vi vill tro det. Däremot kan jag inte komma på någonting som är större.
Jag har varit upp över öronen förälskad flera gånger och älskar att vara det. Magen fylls av fjärilar, det är omöjligt att äta, doften av honom får mitt hjärta att smälta, varje meddelande och samtal är som ljuv musik.
Samma hjärta har även blivit krossat, det börjar slå fortare nu bara för att jag påminns om det, och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Det gick så långt att jag sjukskrev mig, den totala motsatsen till att vara kär.
Det var inget jag skrev om på Twitter eller i bloggen när det hände så det märktes inte, alls. Nu när jag läser mina vänners ömma kärleksförklaringar på www undrar jag om jag kommer att skriva om fjärilarna nästa gång de kommer på besök. Eller om jag kommer vilja ha de helt och hållet för mig själv. Av någon anledning, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, lutar det åt det sistnämnda.