Under hela mitt liv har jag älskat djur men det dröjde länge innan jag förstod hur det går till när djur går från att vara vid liv till att bli mat. Framförallt hade jag ingen aning om vilken typ av liv de levt eftersom jag växt upp med bilden av bökande grisar på bondgårdar och skrattade kor på ostpaketen.
I gymnasiet fångades mitt hjärta av hardcore-kulturen och då fick jag en inblick i den industri som producerar djur på löpande band som produkter snarare än individer. Jag blundade inte när jag såg de slaktade kossornas ofödda barn slängas i en slask efter att de ryckts ur kroppen eller grisarnas sprattlande när de snittades från hals till mage så att blodet sprutade. Däremot grät jag.
Djuren ska vara bedövade när de slaktas. Men det är de inte alltid. Magnus Lintons bok Veganerna – en bok om dom som stör beskriver väldigt sakligt hur det går till på ett slakteri. Det kapitlet påverkade mig enormt, läs det. Till slut grät jag när mamma rensade en kyckling eller när jag såg rester från köttfärssåsen i diskhon. På väg hem från det som skulle visa sig bli min sista konsert med Refused på väldigt länge bestämde jag mig. Jag skulle bli vegetarian.
Det här var innan det fanns mängder av alternativ hos livsmedelskedjorna men jag hade tur för jag träffade en kille i samma veva som hade pluggat till kock och även om han åt hamburgare flera gånger i veckan lyssnade han på mina argument och blev snabbt vegan. Givetvis var jag inte sen att haka på det beslutet. Han lagade grönsakssoppor, bönbiffar, lasagne med broccoli och kikärtor, tofupizza, sojafärs med spaghetti, ugnsrostade grönsaker och potatis med hummos och det kändes rätt på alla sätt att anpassa sig till den nya kosten.
Samtidigt var det väldigt krångligt att få i sig något när man var ute på stan, våra vänner sa högt att det var jobbigt att bjuda oss på middag och besöken till matbutiken liknade mer och mer ett detektivarbete för att hålla koll på vilka produkter som innehöll vad eftersom det ändrades hela tiden. Som vegan äter man ju ingenting som kommer från djurriket och jag var väldigt hård på den punkten. Efter tre år började han äta mjölkprodukter igen men jag var lite mer envis och höll ut ett halvår till. Vid det här laget bodde vi ihop och blev vegetarianer istället vilket var busenkelt.
Nu för tiden är förutsättningarna för att vara vegan mycket bättre, det finns mer att välja på och fler ställen att gå till för att mätta hungern. Sen årsskiftet försöker jag att äta varannan vegan. Frukosten brukar nästan alltid vara vegansk, lunchen då och då och sen anpassar jag själv hur jag lägger upp det på kvällen. Jag väljer alltid veganskt i första hand om det finns att tillgå, som när ett café har det tydligt utskrivet på menyn, på flyget till New York eller när en vän frågar om han ska laga vegetariskt eller veganskt till middag.
För mig räcker det inte att bara vara vegetarian. Ägg- och mjölkprodukter orsakar sådant enormt lidande. Som konsument har jag makt att ställa krav, att säga ifrån, att be om alternativ. Glöm aldrig det när du handlar, dina val påverkar så otroligt många individer. I mitt jobb äter jag ofta lunch ute med nya människor och får nästan dagligen frågan om varför jag är vegetarian. Det här inlägget sammanfattar det svaret. I fortsättningen ska jag svara ”För att det är gott.”