Jag är väldigt tacksam för att jag har en vän som om och om igen släpper allt och erbjuder mig att ringa när jag behöver prata.
När man har en pastellfärgad blogg och ett bekymmersfritt twitterkonto som dagligen ska uppdateras är det väldigt, väldigt skönt att ha någon att vända sig till med gråten i halsen och berätta allt för.
Jag vill helst inte dokumentera sådant som gör mig ledsen och löser hellre problem jag har genom att prata med de inblandade än att skriva av mig. Men en liten ros kan jag lägga upp. Till den som känner sig träffad.