Tänk om man kunde få tillbaka den känslan man hade som barn inför julen! Det måste vara den ultimata lyckan.
Som vuxen hoppas man att den ska infinna sig medan man går och väntar på maten, på Kalle Anka och på tomten. Sen kommer allt på en gång och plötsligt ligger man där igen på soffan, utslagen av matkoman, begravd under inslagningspapper och snören, och väntar på att Karl-Bertil Jonsson ska berätta vad julen verkligen går ut på.
Jag tjuvstartade tidigt i år med hyacinter och brysselkål och myset har visserligen infunnit sig men det är svårt att känna verklig julstämning prick den 24:e. Istället för julklappar, julbak och julstress litade jag i år på att sällskapet, stämningen och snön skulle göra sitt på självaste dopparedan men pirret infann sig inte riktigt. Misstänker att jag behöver få en Barbie med rosa klänning täckt av självlysande stjärnor för att lyckas.
Det första jag gjorde i går var att slänga ut granen. Den blev så sur på mig när jag var nere över en långhelg i Malmö och sen dess har den bara barrat och barrat. Vi hade en fight, eftersom balkongdörren inte går att öppna på vid gavel, som resulterade i att jag fick sopa upp en hel matkasse full med barr och granstackaren hamnade helt bar på backen.
Nästa år köper jag en sådan här julklapp till mig själv för den ger garanterat pirr i magen (även om den inte täcks av självlysande stjärnor). God fortsättning!
